Någon som vill ge sin erfarenhet av P-ring. var god kommentera! :*

På torsdag kommer jag för första gången på SJU år bli hormonfri (nu snackar vi hormoner som man självmant (?) stoppar i sig själv för att inte föda monster). Jag ska ta ut min p-stav ur armen, det känns jävligt spennande (tvångstanke att stava spännande med e, tänk stockholms dialekt) ska ni veta. Jag minns ju inte vem jag var innan jag började ta hormoner. Nu har jag satt in en koppar-spiral och JA, det gör ont som fan, man öppnar liksom upp livmoderhalsen som annars är sluten, den är bara öppen om man fått barn, och blabla.
Jo, det ska bli spennande att bli hormonfri, jag hoppas hoppas hoppas att mina “grinar i 30sek”-anfall kommer att försvinna.
Jag hatar och älskar dem, de är liksom som små känsloanfall som jag kan få helt plötsligt, jag blir liksom oproportionerligt ledsen/upprörd, och det håller i sig som längst i ca 30 sekunder, det kan komma om någon säger något som jag egentligen inte blir ledsen över men min impuls liksom tar över och jag bara “Buhuhuhöhöhiiihh” ca 3 sek, sen bara *glad*, eller om jag pratar om något som jag egentligen inte uppfattar är en känslig grej, eller om jag typ går på stan och så poppar något gammalt minne upp och jag bara “buhhää” ca 1 sek. Ah, det är jättekonstigt och ibland skrattar jag samtidigt som tårarna rinner, asfeta tårar också!

Men om det inte försvinner så är jag fine med det också, jag har förlikat mig med min explosiva personlighet, och försöker utnyttja den istället. Som att skratta jävligt mycket åt mig själv :D Fast jag erkänner att jag ibland inte är världens bästa flickvän, kompis, syster eller dotter, eller bekant heller för den delen!! Men kanske blir jag lite lite lite snällare när p-staven är borta, kanske kanske. Men man får inte glömma att innerst inne är jag helt klart ond.

fortsättning följer helt enkelt… *spennande *