Jag är inte en människa som blir beroende utav saker. Jag har aldrig känt mig beroende av ciggaretter, snus, coca cola eller godis. Jag är sugen. Men aldrig beroende. Jag har aldrig haft något som gett mig trippar och avtändningar.
Inte förens nu.
Jag är helt klart beroende utav träning. Det märks så fort i hela mig när jag inte har tränat på ett tag. Jag blir trött, tjurig, ledsen. Vill rulla ihop i fosterställning i duschen och klämma ut tårar. Livet känns tungt, jag reagerar häftigt på kritik, och jag kan till och med reagera negativt på världens roligaste skämt.
Inte förens för några månader sedan började jag förstå sammanhanget, med träningen. kicken det ger mig, glädjen, och hur träningen kontrollerar min alldeles för speedade hjärna. Hjärnan som alltid jobbar, som jobbar med rädsla, ångest och fantasi.
När jag som mest behöver träning blir jag som person precis som ett barn, verkligen i nivå med ett trött barn, tjurig, gnällig fyraåring.
Idag vid fredhällsklipporna tyckte jag att ALLT var jobbigt, VARFÖR var det klippor överallt?! VARFÖR var vattnet kallt?! VARFÖR var det andra människor där, när JAG ju ville vara där, SJÄLV.
När jag skulle kliva ner för de branta varma klipporna till det alldeles för kalla vattnet sökte min blick efter Alexander, och det enda jag ville var att slänga mina armar och ben runt hans kropp så han skulle kunna bära ner mig likt en klängande koala runt halsen. Precis så som min egen mor och far så många gånger i min barndom fick göra.
När jag idag klev snett med foten på en sten så hulkade jag mig och fick fram små grokodiltårar “BU HU HU”.

Life is life.

Under tiden på klipporna kände jag något i kroppen, att jag hade abstinens. Jag behövde något. Jag behövde röra på mig, och det var NU.

Jag stack hem, klädde om till träningskläder och tog mig till gymmet, på vägen dit kände jag att ögonen började fyllas med tårar, för jag visste att snart snart skulle jag få röra på mig. Snart skulle mina muskler få jobba, svetten rinna och pulsen slå. Och efteråt kände jag mig så lätt. så lätt. och levande. på riktigt. Alla jobbiga tankar, min dumma dumma hjärna som ibland är så bra, så briljant så jävla rolig. men som också kan vara ond, mörk och Helt jävla sämst *gothare*. Den började istället tänka positivt. Och jag  kände mig precis som den tjejen som jag älskar att vara.

Och jag är så jävla glad att det är träning som ger mig de största kickarna, förutom mina nära och kära såklart.